Det är lätt att skratta åt Nauru, landet som tack vare fosfatbrytning en gång var världens näst rikaste men som slösade bort allt i en vansinnig lyxorgie. När fosfaten tog slut förvandlades Nauru till en av jordens mest bedrövliga platser.

Det är lätt att skratta åt Nauru, men skrattet riskerar att fastna i halsen. För är vi så mycket bättre själva? Är inte Nauru en profetia över vart vi alla är på väg?

Nauru är världens tredje minsta självständiga stat och hem åt cirka 11 000 personer. Det är också bokstavligt talat en hög med skit. I hundratusentals år var ön bara ett korallrev som stack upp ur havet, en populär rastplats för flyttfåglar som vilade en stund, åt några molusker, dumpade sin avföring och flög vidare. Fågelskiten växte och täcktes med ett lager matjord. Därmed hade nauruerna fått sitt hem på jorden. Naurus tolv klaner levde i många generationer på den 21 kvadratkilometer stora ytan, livnärde sig på fiske och fågeljakt och sysselsatte sig med blodiga stamkrig.
Så kom europeerna i form av tyskar. Runt förra sekelskiftet hade de tagit kontroll över Nauru och dess befolkning och det dröjde inte länge innan de insåg att hela ön var gjord av sten med extremt hög fosfathalt, skapad av fågelskiten. Fosfat är ett av jordbrukets mest värdefulla gödningsmedel och snart var gruvdriften igång, först under ledning av en tysk-brittisk firma, senare av ett brittiskt-australiensiskt företag.

På 1960-talet såg Nauru fortfarande rätt ok ut vid inflygning, men det var en synvilla. En smal kustremsa av vegetation dolde det inre av ön, som var helt massakrerat. Jorden hade skrapats bort så att fosfaten kunde brytas. Naurus tolv stammar var förpassade till den smala kustremsan. Det gick dock ingen nöd på dem, tvärtom. 1968 utropade Nauru självsändighet från de forna kolonialmakterna och kunde själva kontrollera fosfatinkomsterna. Toppåret 1975 var BNP per capita uppe på 300 000 kronor, näst högst i världen efter Saudiarabien. Nauruerna, vid den här tiden dryga 6000 till antalet, kunde vältra sig i lyx. Alla invånare hade fri sjukvård, fria bostäder, fri hemhjälp (gästarbetare från fattigare länder) och fri utbildning (skolgång var i och för sig inte obligatorisk – vem behöver gå i skola när pengarna ändå alltid rullar in?). Inkomstskatt fanns inte. Många köpte dyra sportbilar som de gladeligen kraschade i vansinnesfärder längs öns enda väg, ringvägen utmed kusten. Vanligt förekommande fördelsedagspresenter till barn var kuddar stoppade med hundradollarssedlar. Behövde man shoppa sånt som inte redan fanns på ön var det bara att åka med landets nationella flygbolag till någon internationell metropol. Flygbolaget var själva juvelen i den nauruanska statsapparaten. Man hade direktlinjer till 29 destinationer och under en period av sex månader på 1980-talet var alla biljetter gratis. 1988 utbröt en strejk bland piloterna för bättre lön och säkerhetsvillkor. Presidenten slog tillbaka och sparkade de flesta av piloterna, något som gjorde att Air Nauru fick sitt tillstånd för kommersiell internationell flygtrafik indraget. Presidenten fann dock snabbt en lösning. Han rekryterade nya piloter från Indien som fick flyga planen som privattrafik. För att flygningarna skulle kunna kategoriseras som privattrafik fick biljetterna vara kostnadsfria. Att den som var sugen på en flygtur inte skulle få biljett var ingen risk, flygplansflottan var så stor att den hade rymt tio procent av öns befolkning samtidigt.
Kors och tvärs över det väldiga Stilla havet, dag ut och dag in, helt gratis för alla.
Det är svårt att tänka sig ett värre slöseri.

Men den bekymmerslösa, arbetsfria lyxorgien började efter några år också att sätta spår. Ironiskt nog fanns det ingenstans att odla mat på denna ö som alltså var uppbyggd av gödningsmedel. Allt fick importeras och då föll valet på allehanda skräpmat. Nauru fick världens fetaste befolkning, hälften av invånarna led av diabetes. Samtidigt började diverse lurendrejare upptäcka möjligheterna att ge ”ekonomiska råd” till Naurus regering. Den ena katastrofala investeringen efter den andra följde. I en ofta återberättad episod investerade Nauru 25 miljoner kronor i en West End-musikal om Leonardo da Vinci. Hela regeringen flög till London för premiären. En månad senare lades musikalen ner på grund av skral biljettförsäljning. Pengarna var förlorade. Detta var i och för sig bara växelpengar i sammanhanget. Pengar plöjdes ner i vansinniga fastighetsprojekt eller försvann spårlöst i bottenlösa skumraskfonder. Någon har räknat ut att, om man hade gjort normala investeringar på avkastningen från gruvdriften så hade nauruanska staten idag varit god för 51 miljarder kronor, eller 25 miljoner per familj på ön. Istället har man en statsskuld på drygt tre miljarder kronor. Detta alltså i ett land med en befolkning i samma storleksordning som Vaggeryds.
För det som de flesta utom Naurus regering förstod skulle hända, det hände också i slutet på 1990-talet. Fosfaten sinade. Mer eller mindre panik utbröt bland öbor som till varje pris ville klamra sig fast vid sin livsstil. Stora summor lånades. Man stämde sina forna kolonialherrar för att få ersättning för fosfaten som bröts innan självständigheten. Man sålde Nauru-pass till Al Qaida. Man öppnade 450 bluffbanker för att hjälpa ryska maffian att tvätta pengar. Men inget kunde ersätta fosfatinkomsterna.
Så där stod nauruerna med sin söndergrävda ö, sina insulinsprutor och sina kraschade lyxbilar.

I dag består de största inomstkällorna av internationellt bistånd – och ett flyktingläger dit människor som söker asyl i Australien förpassas och får leva under vidriga förhållanden i väntan på beslut. För att upplåta sitt territorium tar Nauru ut en visaavgift av Australien på dryga 6000 kronor i månaden per flykting. Ganska lite i förhållande till vad ett journalistvisum kostar. Inför den här resan kontaktade jag Naurus immigrationsmyndighet och fick svaret att jag var välkommen att söka, men att ansökningsavgiften var på motsvarande 50 000 svenska kronor. Och då var man långt ifrån garanterad tillträde till landet.
Nauru vill hålla journalister borta från flyktinglägret och från insyn i landets korrupta styrelseskick.

Men helt utan närkontakt med denna fantastiska ö – en modern fabel över mänsklighetens oändliga dumhet, en profetia över vilket stup vi alla är på väg mot – det blir jag inte. 60 minuter på Nauru kommer jag att få. Jag ska från Tarawa till Brisbane och det involverar en transit på Nauru.
Under inflygningen syns spåren av fosfatbrytningen tydligt. Stora områden ser ut att vara sår i jordskorpan överväxta med buskvegetation. Industribyggnader och silos står och förfaller. Det ser faktiskt oerhört bedrövligt ut. Men det ska snart visa sig att det finns en oväntad skönhet också.

Internationella flygplatser brukar antingen vara sterila, själlösa och fyllda av ful reklam eller (om man befinner sig i tredje världen) en sliten lada med hopplockade pinaler. Naurus flygplats ser från utsidan ut som det senare, men på insidan märks det att någon med estetiska ambitioner fått styra när flygplatsen byggdes under Naurus storhetstid. Det finns en själ i den daterade inredningen. Det vackra typsnittet på skyltarna, fåtöljer i blekt persikofärg. Och de underbara, stilfulla 80-talsaffischerna för öns hotell, Hotel Menen. Artefakter från en svunnen guldålder. Precis lika vacker är en byggnad i Majuro som uppfördes av Nauru på 70-talet som en av många investeringar. Idag är den totalt förfallen men de modernistiska formerna och den tolvuddade Naurustjärnan på fasaden består.

Väl ute ur flygplanet får vi ställa oss i en lång kö. Faktum är att under hälften av mitt livs kanske enda timme här står jag i denna kö. Den leder fram till en passkontroll och därefter väntar transithallen. Där kan man köpa muggar med Naurus statsvapen, små flaggor och annat. Hallen är fylld av passagerare, varav de flesta är australiensare som antagligen jobbar med flyktinglägret på olika sätt. Man ser även en del kvinnor i slöja.

Jag försöker suga i mig så mycket som möjligt av vad som går att se genom fönstren. Men timmen går snabbt och snart sitter jag på väg mot Brisbane, ser Nauru försvinna i fjärran. Hejdå, Nauru. Hoppas vi ses igen.

Jag fattar inte hur man kan resa utan en bra guidebok. Tyvärr är guideböcker dyra att producera och förlagen lämnar allt fler vita fläckar på världskartan. Lonely Planet gav tidigare ut en Mikronesienguide som inkluderade Kiribati, men de har inte uppdaterat den sedan 2000. Den senaste guiden som har med Kiribati är Moon Handbooks från 2003.

Som tur är hade jag hunnit läsa avsnittet i guideboken om hur du ska bete dig om du blir inbjuden till en i-kiribatifamilj innan Tebaneman berättar att jag ska äta middag med hennes släkt sista kvällen innan jag åker. Enligt Moon handbooks ska du ta av dig skorna innan du sätter dig, du ska inte peka på någon, inte sitta med ryggen vänd mot någon och du kommer att förväntas hålla ett tal.
Jag förbereder ett litet tal och stoppar ner några presentpaket servetter med svenska flaggor i väskan innan Tebaneman plockar upp mig.

Många av Tebanemans släktingar bor tillsammans på ett och samma ställe i södra Tarawa. Men, precis som så många andra, har de emigrerat hit från andra delar av Kiribati. Släkten kommer från byn Buota på Tabiteuea (Drummond’s island), söderut bland Gilbertöarna. Tabiteuea betyder ”landet utan hövding” och traditionellt har öns befolkning levt ett mer egalitärt liv än vad som är normalt i Gilbertöarna. De har också ett rykte om sig att vara fredsmäklare och konfliktlösare i tider av stridigheter i Kiribati. Det politiska inflytandet har de tagit med sig in i modern tid. Kiribatis president mellan 1994 och 2003, Teburoro Tito, är Tebanimans bror. Idag är han Kiribatis FN-ambassadör i New York.

I släktens ”vardagsrum”, ett plåttak på pålar (jag tror att man kan kalla det maneaba, precis som de stora möteshusen som byarna har, men jag är inte helt säker) sitter vi alla i ring. Det är runt 20 personer närvarande och kvällen börjar med bön på kiribatiska. Alla tittar stint ner i marken, så jag gör detsamma. Det är ingen kort bön och efter fem minuter så försöker jag snegla upp för att se om alla andra fortfarande tittar ner. Det gör de.

Till sist tar bönen i alla fall slut och det blir först allsång och sedan allmän dans.
– Har du sett hur traditionell kiribatisk dans går till? undrar Tebaniman.
Det har jag inte, men den visar sig vara slående lik de traditionella danser som man kan se på exempelvis Hotell Högland i Nässjö under helgkvällar. Inte speciellt svår att hänga med i alltså.
Efter dansen, som bara varar en låt, är det dags för tal. Äldsta kvinnan tar till orda. Hon önskar mig välkommen till Kiribati och berättar att jag nu är upptagen i deras familj. Så varje gång jag besöker Kiribati förväntas jag hälsa på dem.

Nu ska jag hålla tal, säger de. Jag överlämnar mina servetter med svenska flaggor på och tar till orda. Först några tack för den stora vänligheten att uppta mig i deras familj. Sedan berättar jag om att jag som barn alltid var fascinerad av Kiribatis flagga och funderade på hur livet kunde tänkas te sig där, så långt ute till havs. Nu vet jag! Och jag tycker faktiskt fortfarande att Kiribatis flagga, med en fregattfågel och en gyllene sol som går upp över havet, är den vackraste som finns. Jag avslutar med att säga att folket i Kiribati måste vara bland de mest gästvänliga i världen (möjligtvis är uzbekerna ännu trevligare, men det säger jag inte).
Applåder. Sedan mat.

Det mest förvånande med denna kväll är att de till och med har bemödat sig med att laga vegetarisk mat. Det gjorde minsann inte uzbekerna. Där fick jag äta hästkorv och hästsoppa och suga på stora hästben tills jag nästan spydde. Med andra ord så vinner Kiribati kampen om vilket som är världens trevligaste folk med en poäng över uzbekerna.

Kvällen lider mot sitt slut och Tebaniman och hennes kusin Elizabeth kör mig hem igen. Elizabeth lägger sig och sover i baksätet medan Tebaniman kör mot Betio i 30 kilometer i timmen under den sprakande stjärnhimlen. Hon börjar berätta om de mest märkliga ting igen. Om en släkt på en av öarna som har förmågan att gå på botten av havet utan att behöva andas. Om en annan släkt där de kan försätta sig själva i trans och överleva seglatser i veckor till havs.
Jag funderar över det där jag tänkte på i fiskebyn Tai O i Hong Kong, hur människors förmåga att anpassa sig till sin miljö blir som tydligast nära berg och hav. Jag har ingen aning om huruvida det Tebaniman berättar har någon förankring i verkligheten eller inte, men det skulle kunna finnas ett korn av sanning.
Kanske blir det något att utforska om jag någonsin kommer tillbaka till Kiribati. Det borde jag nog göra. Jag har ju en familj här nu.

På Tebanimans charmigt skräpiga veranda dricker vi toddy och äter pannkakor medan solen går ner. Hon är runt 70, känner alla på atollen och är den som skulle ha hjälpt mig med intervjubokningar och praktikaliteter här i Kiribati. Om jag nu hade fått mitt research- och fototillstånd. Vilket jag alltså inte fick. Tebaniman är besviken och en aning arg, för henne innebär det ju att en rejäl inkomst försvann.

Hur blev det såhär? Jo, jag hamnade nämligen mitt i ett inrikespolitiskt krig, ett klimatkrig.
De flesta har väl hört talas om de lågt liggande paradisöarna i Stilla havet som försvinner under havsytan i takt med klimatförändringarna och som om ett par årtionden kommer att vara utplånade. De flesta har kanske också hört berättelsen om önationen som köper mark utomlands så att dess befolkning har någonstans att bo efter att denna långsamma tsunami fullbordats. Den har återberättats hundratals gånger i mängder av medier världen över, till exempel i New York Times.

Problemet är bara att berättelsen inte är helt sann. Det finns helt enkelt väldigt få stillahavsatoller som förlorar mark. Tvärtom har många ökat sin yta på senare år. 2010 undersökte geomorfologerna Paul Kench och Arthur Webb 27 atoller i Kiribati, Tuvalu och Mikronesiens förenade stater. 23 av dem hade antingen ökat i yta eller hållit sig stabila under de senaste årtiondena. När undervattensvulkaner slocknar sjunker de sakta ner av sin egen tyngd och längs kratern växer ett korallrev som till sist når upp över vattenytan. Atoller växer när korallreven växer. Vågorna gör att koralldelar bryts ner till sand som bygger på själva atollen. Hittills har alltså denna process hållit jämna steg med de stigande havsnivåerna, och till och med dragit ifrån i en del fall. Men detta talar man alltså ofta inte om när atollerna används som en domedagsvarning i klimatdebatten.

Kiribatis förre president Anote Tong har blivit känd världen över som en klimatkämpe. Han har byggt en internationell karriär på att varna för att hans land är på väg att försvinna och berätta om hur stigande havsnivåer redan påverkar Kiribati. Han köpte mark på Fiji för att kunna evakuera sin befolkning. Nyligen kom en dokumentärfilm, Anote’s Ark, som skildrar hans kamp för att rädda sin nation och en familjs kamp för att få fly till Nya Zeeland som klimatflyktingar. Tong avgick 2016 och den nya regeringen på Kiribati har nu tröttnat på detta narrativ – att Kiribati snabbt är på väg att försvinna och att flykt är enda lösningen. Därför har man också stoppat utfärdandet av research- och fototillstånd till journalister. De senaste veckorna har flera journalister som jobbat utan tillståndet blivit deporterade. Det sitter ett japanskt tv-team här på ön som har väntat på tillståndet i två månader. Officiellt säger man att man inte kan utfärda några tillstånd eftersom blanketten håller på att göras om. Den har varit under omgörning sedan i november förra året och än är den inte klar. Men egentligen handlar det alltså om att regeringen inte vill att medier och olika internationella miljöorganisationer använder en förenklad och ensidig bild av förhållandena på Kiribati för att sprida medvetenhet om klimatförändringar.

När jag först började planera den här resan var tanken att också göra något på temat atoller som sväljs av havet. Men ju mer jag läste på, ju mer förstod jag att det dolde sig en långt mer komplex historia under det etablerade narrativet. En historia som inte är helt enkel att sätta rubrik på, men som egentligen är mycket mer intressant. Kiribati sjunker inte och kommer inte göra det än på länge, men frågan är hur länge atollerna kan hålla jämna steg med de höjda havsnivåerna. Arthur Webb, som bor i Tarawa, formulerar det såhär: ”När mina tonårsbarn frågar så säger jag att era barn kommer inte att få åldras på atollerna”. Innan havet har slukat Kiribati finns många andra, långt mer akuta problem. Bristen på färskvatten, trångboddheten, fattigdomen.

Om det ville jag berätta. Men trots att jag lämnade in en detaljerad synopsis till myndigheterna redan i november förra året och trots att presstjänstemännen gillade min idé om vad jag ville göra så gick det alltså inte att få något tillstånd.

Tebaniman, vars bror var president innan Anote Tong och som tillhör samma parti som den nuvarande presidenten, gjorde några sista desperata försök att dra i trådar. Ett tag såg det ut som att det skulle lyckas. Det enda som återstod var presidentens namnteckning på tillståndet. Men så sjönk en färja och massor av människor dog. Han fick såklart annat att tänka på än mitt fåniga tillstånd.

I Kiribati verkar det finnas två tydliga grupperingar. En som är på Tongs sida, som åker på konferenser utomlands, genomför projekt med internationella organisationer för att öka medvetenheten om klimatförändringar. Och en grupp som visserligen anser att de höjda havsnivåerna är ett allvarligt hot mot Kiribati, men att det finns andra hot som är långt mer akuta. De får inte åka på några konferenser eller delta i de internationella organisationernas projekt. Men de har regeringsmakten och kan bestämma över researchtillstånd.

Tebaniman häller upp mer toddy och börjar berätta om de mest märkliga ting. Om uråldriga ceremonier, om hur förfäders andar talar till människor i drömmar. Om hur de nattetid tvättar månghundraåriga ben i månskenet. Om svart magi.

Allt det där, de gamla myterna och traditionerna, kommer kanske att försvinna med nästa generation, säger hon. Allt är så annorlunda nu, de unga lever i en förvirrad värld. Sedan byter hon spår, börjar prata om alla problem som hennes land hotas av.

År 2100 finns kanske bara några obeboeliga kobbar kvar av Kiribati. Men dit är det 80 år. Tarawa kan bli en omöjlig plats att leva på långt innan det, på grund av den akuta överbefolkningen, bristen på färskvatten. Vad säger andarna i drömmarna då?

I väntan på att myndighetstillståndet eventuellt ska bli klart måste jag fördriva tid. Så jag beger mig ut på vandring längs atollen. Kitibatis huvudatoll består av två delar, norra och södra Tarawa. Det är som två helt olika världar. Södra Tarawa är smutsigt och överbefolkat, till viss del en ren kåkstad. Människor från Kiribatis alla hörn (landet är till ytan lika stort som Indien) kommer hit i hopp om ett bättre liv och jobb som inte finns.

Norra Tarawa däremot är en tidskapsel, tillbaka till åren då Arthur Grimble bodde i Kiribati i början på 1900-talet. Eller likaväl tillbaka 2000 år i tiden. I alla fall om man tänker bort människors kläder och de biståndsfinansierade regnvattensamlarna här och var. I övrigt bor folk i samma hyddor med pandanustak som alltid. Innan resan pratade jag med Arthur Webb, en klimatforskare som bor i Tarawa. Han berättade att Kiribati utanför södra Tarawa tillhör de få områden i Stilla havet där det fortfarande går att se sånt.

Att ta sig ut till norra Tarawa på egen hand är enligt guideboken inte helt enkelt men fullt görbart. Första steget blir att proviantera. Därute finns ingenstans att köpa vatten eller mat. Nästa steg blir att lura ut hur minibussystemet som tar dig till där vägen och södra Tarawa slutar fungerar. Det visar sig vara ganska enkelt. Det fungerar nämligen på precis samma sätt som i de flesta andra utvecklingsländer. Du vinkar åt en minibuss. Den stannar. Du blir inmosad tillsammans med hundra andra, varav alla är hälften så stora som du själv. Du ger några mynt till en tant och sen tutar chauffören iväg i vansinnesfart. Eftersom jag är på en atoll så finns bara en väg och risken att jag hamnar fel är alltså inte speciellt stor.

Där vägen slutar blir jag utslängd. Sedan är det bara att börja vandra. Atoller är korallrev med öar som tittar upp över vattenytan. Under ytan är de sammanläkade av revet. När det är ebb kan du ibland vandra från ö till ö. Men när det är flod så måste du få tag på någon med båt. Just nu är det flod och när jag kommer fram till första vattenpassagen så räcker det med att skrika lite åt en kille med kanot på andra sidan så kommer han och kör över mig för tre spänn.

På andra sidan börjar verkligen en annan värld, en tidsmaska i verkligheten. Överallt hus med tak av pandanus, under taken slumrande människor. Ingen annan gör något men jag vandrar och vandrar. Efter en mil stannar jag vid en lucka i mangroven, öppnar en konservburk med Heinz bönor med salsasås och två väldigt små påsar ostringar. Jag samlar några snäckor till en väns dotter hemma i Sverige. Studerar pandanushusen en stund, fastnar sen med blicken vid horisonten och känner mig så väldigt väldigt långt borta. Har jag åkt hit, som är så väldigt väldigt väldigt långt borta, utan att kunna göra nåt av det jag hade tänkt? Mycket möjligt. Men egentligen kanske det inte gör så mycket. Jag har fått äta Heinzbönor ur konservburk mitt i en annan värld.

På vägen tillbaka har ebben kommit. Det går att vada över mellan öarna. De ligger utplacerade som i ett mönster med revet som livlina. A pattern of islands.

Vissa böcker vill jag läsa enbart för deras vackra titlars skull. Som A pattern of islands. Det vilar en tropisk stillsamhet i de orden. Som gulnade palm- och korallrevsplanscher i skyltfönstret till en nedlagd resebyrå.

Arthur Grimble hette bokens författare, en av det brittiska kolonialväldets alla tusentals tjänstemän runtom i världen i början av förra århundradet. Den visar sig vara en rätt humoristiskt skriven skildring när jag börjar på den, långt ifrån det stillsamma, gulnade. Arthur Grimble beskriver sig själv som en man som börjar svettas av blotta tanken på att ge sig ut i världen för att representera imperiet och med brittisk vänlig-men-tydlighet peka med hela handen åt infödingar. Trots det står han en februaridag 1914 på Downing street i London framför mr Johnson, kontorschef på Western Pacific High Commission. Han må ha en diskret titel men är, enligt Grimbles målande prosa, en man som med en ”modest viskning bakom tronen kan påverka ödet för mängder folkgrupper på hundratals öar utspridda över miljoner kvadratkilometer av hav”.

Anledningen till Arthur Grimbles besök är att han har ansökt om kadettjänst på Gilbert- och Elliceöarna. Mr Johnson greppar efter atlasen. ”Låt oss se, justja, låt oss ge oss av på en gemensam upptäcktsfärd. För var…exakt…ligger Gilbert- och Elliceöarna? Tro mig, jag har alltid undrat.”
Arthur Grimble betraktar storögt kontorschefen när denne bläddrar sig fram till rätt sida i atlasen.

Kadettjänsten blir sedemera Grimbles (han är den enda sökanden) och det skulle komma att bli början på en nära tre decennier lång vistelse i ögruppen, som idag är en del av det själständiga landet Kiribati. Grimble avancerade med åren till att bli resident comissioner för det brittiska styret på öarna, men hans livsgärning var så långt ifrån kontorschef Johnsons nonchalans man kan komma. Det är ingen överdrift att säga att han gjorde allt han kunde för att bli accepterad av lokalbefolkningen. Han lärde sig tala kiribatiska, han tatuerade sig, han lät sig användas som mänskligt bete när öborna skulle fiska jättebläckfisk. Kort sagt, han försökte smälta in.

Det Arthur Grimble främst har blivit ihågkommen för är hans dokumentation av uråldriga myter och muntliga traditioner på Gilbertöarna. I Grimbles skrifter får vi veta hur öborna innan kristnandet ansåg att deras värld av atoller och hav en gång hade skapats:
I begynnelsen fanns inget, förutom en enda varelse – Na Aeru te Moa-ni-bai, en gigantisk spindel. Hur Na Aeru te Moa-ni-bai skapades vet ingen. Han bara fanns. Himlen var ett klippblock. En dag kom Na Aeru te Moa-ni-bai ner på jorden och befallde sanden att ligga med havet. De fick två barn, Na Atibu och Nei Teakea. Sedan befallde Na Aeru te Moa-ni-bai barnen att ligga med varandra. De fick många avkommor, bland annat Den äldsta, Vågen och Bläckfisken.
Sedan var Na Aeru te Moa-ni-bai nöjd. Han sa till Na Atibu att han skulle ge sig av och att det nu var upp till Na Atibu att fylla världen med människor.

När Nauru Airlines flight ON042 äntligen går ner för landning på Tarawaatollen i Kiribati efter 48 timmars försening märks det tydligt att Na Atibu har gjort ett gott jobb. Sandens och havets barn har utnyttjat varje kvadratmeter av sin smala landremsa till hem. Betio, hela Kiribatis hjärta, är i vissa delar en kåkstad, inte helt olikt det man kan se i till exempel Sowetos fattigaste delar i Sydafrika. Värmen är tryckande och det är torrt, de svalkande störtskurarna över Majuro når sällan hit. Torrt, brunt och dammigt. Det är märkligt hur en smal bit land som är så totalt omgivet av miljoner kvadratkilometer vatten kan vara så torrt och dammigt.
Jag kommer vid lunchtid och tar en promenad genom Betio det första jag gör. Det är så tyst. Allt är bebyggt tätt, tätt, tätt, men människorna är frånvarande. Kanske dåsar de i sina skjul i väntan på att middagshettan ska avta.

Den försenade flighten är inte det enda problemet. För att kunna jobba här behöver jag ett så kallat research and filming permit. Jag kontaktade myndigheterna redan i november förra året och allt verkade grönt. Enda lilla haken var att en speciell blankett som ska fyllas i var under omgörning och kunde därför inte fyllas i. Tre månader senare är blanketten fortfarande inte klar och jag kan således inte få mitt tillstånd. Ett möte på torsdag avgör mitt öde här på atollen.

Jag är sönderbränd och uttorkad, kroppen klibbar av saltvatten och för bara några timmar sedan blev jag ilandsköljd i bara kalsongerna på en nästan obebodd ö långt, långt borta från civilisationen. Klockan är efter midnatt och dj:n vrålar gång på gång ut ”WESTER FROM SWEEDEN” över dansgolvet.
Vad gör jag här?
Klockan är långt efter midnatt och enligt tidtabellen skulle Nauru Airlines flight till Tarawa avgå om några få timmar.
Så vad gör jag egentligen här?

Det sägs att en del av charmen med att resa i Stilla havet är oförutsägbarheten. Du kan aldrig riktigt veta var du hamnar, hur du hamnar där du hamnar eller när du kan ta dig vidare. Allt och alla driver vind för våg. Enligt min plan skulle jag alltså flyga från Majuro till Tarawa i Kiribati söndag morgon. Men när jag och Hilary sitter uppe på Marshall Islands Journals redaktion vid tiotiden kvällen innan plingar det till i inkorgen. Flighten inställd, meddelar Nauru Airlines. We apologize for any inconvenience this may have caused. Jo. Med tanke på att det inte går någon annan flight från Majuro till Tarawa på flera dagar så godtas icke ursäkten.

Detta är i och för sig knappast första gången i historien som Nauru Airlines ställer in en avgång. Av alla flygbolag i världen kanske Nauru Airlines är det som ställer in allra flest avgångar. Varför de ställs in ges sällan klara besked om. Men ofta handlar det om att den lilla önationen, världens tredje minsta självständiga land, behöver planet till något annat. Som att leta efter försvunna fiskare med sätena fyllda av fiskarnas överförfriskade släktingar. Eller att åka och köpa cigarrer i Hong Kong åt någon viktig regeringsperson (bägge dessa exempel är hämtade från verkligheten).

Om Nauru, landet som tack vare fosfatbrytning en gång var världens näst rikaste men som slösade bort allt i en vansinnig lyxorgie, finns det mycket att säga. Jag kommer att återkomma till ämnet när jag väl är där. Men eftersom jag nu ändå är fast i Majuro och jag vill få tiden att gå så lämpar det sig väl att återberätta ytterligare ett par episoder ur Naurus nationella flygbolags färgstarka historia. När Naurus fosfatinkomster var på topp, från mitten av 70-talet och ett par decennier framåt, ansåg man att det var rimligt att lägga hälften av intäkterna på att hålla igång ett enormt nät av flygrutter till när och fjärran platser. Man hade direktlinjer till 29 destinationer, men utan marknadsföring och med en befolkning vid sin hubbflygplats på bara 11000 personer så gick de flesta plan nästan helt tomma. På dessa tomma flighter kunde det hända mycket märkligt. En gång blev piloterna misshandlade direkt efter landning i Tarawa. En man som hade tröttnat på att taket på hans hydda blåste av varje gång Air Nauru (som flygbolaget hette då) gick ner för landning tog sig in i cockpit och började slå med knytnävarna mot de stackars piloterna, som satt fastspända utan möjlighet att kunna försvara sig.

En annan kryddig episod utspelade sig på en flight från Nauru till Japan, via Guam, helt utan passagerare. De nauruanska flygvärdinnorna var kraftigt bakfulla eftersom det hade varit stor fest på Nauru kvällen innan. Så de blev inte nöjda när de väcktes ur sin bakfylleslummer av en japansk flygvärdinna som ”jobbade” på samma flight och som bad dem göra kaffe åt piloterna. Fullt slagsmål utbröt över vem som skulle koka kaffet och piloterna såg ingen annan lösning än att dumpa bränslet och återvända till Nauru. Väl tillbaka på Nauru kunde skadade flygvärdinnor föras till sjukhuset och ersättare ringas in. Efter denna kraftiga försening gav man sig av mot Japan igen, med sju besättningsmän och fortfarande helt utan passagerare.

Ja, ni förstår kanske vart jag vill komma. Det finns många potentiella anledningar till varför en Nauru Airlines-flight kan bli inställd eller försenad.

Oavsett anledning är jag nu dock fast i Majuro på obestämd tid. Så efter att ha fått Nauru Airlines mejl följer jag med Hilary ut i natten istället för att gå hem och packa. Vi har varit ute och seglat hela dagen, till andra sidan av Majuroatollen där knappt en människa bor och där öarna ser ut som karikatyrer av obebodda söderhavsöar. Jag och de andra på båten hoppade i och simmade iland på en av dem. Därav min saltklibbiga och sönderbrända hy. (Ett par kilometer bort råkade vi av en slump på Googlegrundaren Larry Pages superlyxyacht Dragonfly som försökte gömma sig från civilisationen härute. Mer om det i nästa veckas nummer av Marshall Islands Journal.)

På uteställena i Majuro är Hilary kingen. Han känner alla, precis alla. Hans favoritposition är antingen på en balkong där man kan se ner på ingången och vilka som kommer eller på en balkong där man kan se vilka som är på dansgolvet. Där står han och pekar ut vem som är vem i Majuro. Två ministrar, någon senator, ett par tjejer som han har plåtat i bikini. Nära nog varenda person finns det något att berätta om. Ett småstadsliv och ett persongalleri inte helt olikt det på valfritt statshotell i Sverige. Men med den skillnaden att folk har flottare titlar här, i och med att vi befinner oss i huvudstaden i ett självständigt land med endast 50 000 invånare.

Vid 3-snåret är jag på väg att falla samman av trötthet och jag drar hem. Men Hilary vill stanna. Utekvällar i Majuro tenderar att vara länge, väldigt länge. Och det bästa händer ofta sist. Så kanske står Hilary fortfarande kvar där och betraktar vad som händer från sin balkong, med hela Majuros who’s who nedanför sig.

(RÄTTELSE: Som Tobias Malmberg, min käre före detta kollega från åren på Skånskan i Sjöbo påpekade så heter Ford Prefect just så, inte Ford Perfect, som jag felaktigt skrev häromveckan. Likt Nauru Airlines ber jag om ursäkt.)

På ön Ejit bor 95-åriga Lirok. Hon är den äldsta som ännu är i livet av de människor som tvångsförflyttades från Bikiniatollen på 1940-talet. USA använde atollen för kärnvapentester och än idag är den obeboelig. Varje dag längtar hon hem till sitt älskade Bikini. Ibland gråter hon av saknad.

Hilary på Marshall Islands Journal, han som bokat mina intervjuer, flänger runt på ön tillsammans med mig. Vi gör ett par av mina grejer och några av hans grejer till veckans nummer av tidningen. Hilary är en klassisk lokaltidningsmurvel, hejar på allt och alla. Jobben river han av i en sån fart att jag inte riktigt hänger med på vad som händer. Plötsligt befinner vi oss i en hamn. En DJ spelar, det finns en bar. Folk är glada. Ett fraktfartyg var nära att sjunka utanför Chuuk, men den skicklige skepparen lyckades få fart på pumparna och ta skeppet i land i Majuro. Nu firar alla hans hemkomst som rederiets hjälte.
Hilary Ställer upp redaren, hjälteskepparen och några andra viktiga personer. Klick, klick, tack, tack, hej.

Några meter bort välter en skåpbil. Hilary är snabbt uppe med kameran. Klick, klick. Sen in i en taxi mot parlamentet. I parlamentsbyggnaden knallar Hilary runt som om det vore hans vardagsrum, fixar en kopp kaffe och lite käk. Sen börjar sessionen. Några ministrar debatterar det nyligen införda plastpåsförbudet. Allt är på marshallesiska, men märkligt nog byter de till engelska någon mening här och var.

– Ibland går det helt enkelt inte att förklara vissa saker på marshallesiska, förklarar Hilary.
– Vill du snacka med talmannen förresten?

Talmannen i parlamentet är från Rongelap, en av atollerna som drabbades av USA:s kärnvapentester och eftersom det är just det jag skriver om här så hade ju en talmannaintervju suttit perfekt. Marshallöarna är ett land där man alltså oanmäld kan gå in på landets talmans kontor och få en intervju direkt, samt några bilder när han sitter i sin talmannastol i parlamentssalen. Klick, klick, tack tack.

Vidare mot redaktionen. Redan i dörren känns den välkomnande och hemtrevliga doften av trycksvärta. Precis så som det luktade på Skånskan i Malmö, på den tiden tryckpressarna fanns i huset. Denna tidnings tryckpressar är från 1950-talet och funkar än. Visserligen ser hela tidningen bedrövlig ut, helt svartvit och med tryck nästan utan gråskala. Det är väl därför det går att köpa t-shirtar med texten ”Marshall islands Journal – the world’s worst newspaper” på ön. På redaktionen kan man se samma slogan på en dekal på väggen.

Men nyhetsrapporteringen är det inget fel på. Hilary levererar scoop var och varannan vecka. Hetaste storyn just nu är den om en byggnad mittemot parlamentet som ägs av Nauru. På ovanvåningen försiggår diverse olagliga aktiviteter, bland annat prostitution, och de nauruanska ägarna gör allt för att försöka köra ut hyresgästerna.

Själva redaktionen är minst sagt inbodd. Redaktören Giff Johnson planerar veckans nummer, redigerarna bollar rubriker. Och Hilary dyker ner framför sitt skrivbord och hamrar ner tre artiklar på under halvtimmen medan jag sitter och bläddrar i förra veckans nummer.

På torsdag kommer nästa nummer och The world’s worst newspaper. Hilary kommer att ha ett jättescoop. Mer om det i nästa bloggpost.

Atoller är klaustrofobiska platser. Överallt ser du vattnet, antingen lagunen eller havet. Alla bor på de smala landremsorna däremellan. På många ställen är remsan bara 50 meter bred. En enda väg finns, så antingen är du på väg mot Laura eller mot Darrit. Något annat finns inte. Trafiken består till största delen av en aldrig sinande ström taxibilar, som åker fram och tillbaka, fram och tillbaka längs denna enda väg. För en dollar tar de dig vart du vill. Laura eller Darrit eller något däremellan.

Vattnet, det smutsiga lagunvattnet. De nötta dollarsedlarna som färdas med taxichaufförerna, från Laura till Darrit, från Darrit till Laura, men aldrig längre än så. De rostiga skeppsvraken. Långfärdsseglare från USA, Europa eller Australien som barfota och med läderhud konserverad av saltvatten provianterar i mataffärerna. Och skyfallen, de ständiga skyfallen en gång varannan timme. Det är Majuro.

Hilary plockar upp mig på flygplatsen. Han är reporter på Marshall Islands Journal. Han och Karen, en annan av tidningens reportrar, har hjälpt mig att hitta case och boka intervjuer innan resan och nu ska vi försöka hinna beta av så mycket som möjligt på några korta dagar. Att jobba på Marshall Islands Journal verkar inte skilja sig speciellt mycket från att jobba på vilken svensk lokaltidning som helst. Enda riktiga skillnaden är att typen av nyheter är lite annorlunda. Något som ofta genererar nyheter är det som flyter iland på stränderna. Castaways – skeppsbrutna – som guppat runt till havs i månader och som tar sig iland på Marshallöarna är en ganska normal händelse.
– Bara senaste månaderna har vi haft minst tre skeppsbrutna från Kiribati. För en av dem var det andra gången som han blev skeppsbruten och hamnade här.

För ett par år sedan dök det upp en fiskare från El Salvador på en strand, berättar Hilary. Fiskaren, som hette José, sa att han hade flutit runt i en fiskebåt till havs i 13 månader och överlevt genom att äta rå fisk och dricka sköldpaddsblod och sin egen urin. Han hade gett sig ut från Mexikos kust för att fiska tillsammans med en annan man, men de råkade in i en storm som varade i fem dagar. Motorn och det mesta av elektroniken gick sönder och utan segel eller åror så kunde de inte ta sig någonstans. Den andre mannen svalt ihjäl eftersom han inte klarade att äta rå fisk. Men José höll sig levande.
Hilary på Marshall Islands Journal tog en bild på José och den blev publicerad i mängder av tidningar världen över, till och med i Sverige.
Många misstänkte dock att José hade nått att dölja, att hans story helt enkelt var för bra för att vara sann.
– Jag blev uppringd av en tidning i Europa som ville att jag skulle ta med en bibel till sjukhuset där han vårdades och be honom svära på att hans berättelse var sann, skrattar Hilary.
Men det var nog sant, det som José berättade.
– Strömmarna gör att saker och ting som hamnar i vattnet i Stilla havet väldigt ofta tar sig just hit.

På Pohnpei har jag inga reportagejobb inbokade, men väl två andra saker att sysselsätta mig med. Jag ska se den antika stenstaden Nan Madol och jag ska ta reda på om en internetskröna är sann. Skrönan går ut på att Coca Colas genom tiderna största fiasko, den legendariskt misslyckade läskedrycken New Coke, lanserad 1985, fortfarande skulle säljas på vissa mikronesiska öar, däribland Pohnpei.
För den som inte känner till historien om New Coke kommer här en sammanfattning:
Kubakrisen brukar beskrivas under epitetet ”dagar som skakade världen”. Men för många var det inget jämfört med hur världen skakade mellan den 23 april och den 11 juli 1985 då receptet i Coca Cola var utbytt i USA och Kanada. Tanken från Coca Colas sida var, i alla fall enligt den officiella historieskrivningen, att återfå kommandot på läskmarknaden. Pepsi hade tagit över, speciellt bland yngre konsumenter, och Coca Cola lanserade därför ett topphemligt projekt – ”Project Kansas” – för att förbättra sin drycks smak och vinna tillbaka coladrickare. Resultatet blev en ny, sötare variant av Coca Cola.
Inledningsvis efter lanseringen av New Coke i USA gick försäljningen upp några procent, men snart kom motreaktionen. När sydstatarna, hos vilka Coca Cola alltid haft sitt starkaste fäste, började inse vad som hänt tog det hus i helsike. Coca Colas hotline blev nerringd och en inhyrd psykolog som tog del av många av samtalen beskrev det i efterhand som att folk pratade som om en nära anhörig gått bort. Bojkottkampanjer startades för att kräva att Coca Cola ändrade tillbaka receptet och i sydstatsstäder hällde man ut New Coke på gatorna i protest. Pepsi var inte sena att haka på och proklamerade i en helsidesannons i New York Times att man hade vunnit colakriget.
I juni, då läskkonsumtionen normalt sett går upp, började Coca Cola-cheferna inse att situationen var ohållbar. New Coke-försäljningen tog inte fart och samtidigt ökade Pepsi med 14 procent jämfört med året innan. Den 11 juli var misslyckandet ett faktum – på eftermiddagen den dagen meddelade the Coca Cola Company att man gav upp. Det gamla receptet skulle återinföras i sortimentet under namnet Coca Cola Classic.
USA jublade. Krisen var över. Världen hade räddats från undergång, precis som när Sovjet plockade hem sina kärnvapen från Kuba.

New Coke behölls dock i sortimentet i stora delar av världen ända fram till 2002, då receptet hamnade i papperskorgen för gott.
Eller gjorde det verkligen det? Enligt en seglivad internetskröna så ska alltså New Coke ha överlevt på ett enda ställe på jorden, Mikronesien.

Jag går in på en till synes välsorterad bensinmack i Kolonia, köper en dagstidning (jag samlar) och frågar lite försynt om det kanske finns någon variant av den vanliga Coca Colan i lager, en som heter New Coke. Tjejen i kassan tittar slött och oförstående.
– You want Cola?
Ok. Skitsamma. Jag går vidare. I en lite större mataffär hittar jag en ovanligt välsorterad läskhylla. Det finns en lokal plagiatvariant på cola samt de vanliga colorna, typ Zero, Light, Classic och ett par till. Men ingen New Coke. Personalen är oförstående för min fråga även här.

Nu ger jag upp och koncentrerar mig på UNESCO-världsarvet Nan Madol istället. Jag bokar en turistutflykt som en surfklubb anordnar. Tillsammans med två tyska herrar och en spansk dam åker vi jeep över ön. Det som gör Nan Madol lite häftigt som turistattraktion är att det är så oexploaterat. Knappt några skyltar längs vägen och för att få komma in så måste guiden betala några dollar här och var till olika familjer. Pohnpei består av ett antal distrikt som alla styrs av hövdingar vars makt ärvts i massvis av generationer Det är nog inte otänkbart att pengarna går till hövdingen i distriktet där Nan Madol ligger och att denna hövding är släkt med de som för kanske 1000 år sedan började bygga stenstaden. En helt rimlig betalning med andra ord.

Nan Madol består av ett hundratal konstgjorda öar med tidvattenkanaler mellan och man tror att uppemot 1000 personer kan ha bott här fram till 1600-talet då staden övergavs. Man får vada genom kanalerna för att ta sig in i staden. Därinne är det Indiana Jones-känsla. Höga stenmurar, vissa nedrasade, många täckta i grönska. En gammal hövdings gravkammare. På avstånd hörs Stilla havets brus.

När man vandrar runt därinne känns det inte så konstigt att kvasihistoriker som talar om försvunna världsdelar ofta ser Nan Madol som resterna av en stolt och mäktig civilisation som ska ha bebott kontinenterna Mu eller Lemuria, som skulle ha sträckt sig över stora delar av Stilla havet.
Den sista dynastin att bo på Nan Madol är den som den semimytiske krigaren Isokelekel tillhörde. Han erövrade Pohnpei på 1600-talet. Om det är hans civilisation som kvasihistorikerna talar om så måste man ändå säga att hans död inte riktigt levde upp till de episka dimentioner som hans rike hade.  En dag såg Isokelekel sin egen spegelbild i vattnet, berättar legenderna. Han blev så förfärad över hur gammal han blivit att han bestämde sig för att begå självmord. Han klättrade upp i en palm, band fast sin penis i stammen och hoppade. Sedan dog han av blodförlust efter att penisen slitits av.